Nu börjar jag komma i gång med ridningen igen. Jag har inte ridit på riktigt sedan oktober. Hade glömt hur nöjd man känner sig efteråt. Det måste vara så att endorfiner frigörs när man rider, för man mår så bra. Ja inte för att ridningen är på topp precis. Vi får kämpa för att hitta varandra igen, jag och Sevillano. Men dom korta stunder när det stämmer, är det så fantastiskt att sitta på en PRE. Jag skulle tex göra en skänkelvikning i trav på diagonalen, och jag vet inte vad han trodde skulle hända, men han blev helt tossig. Sprang i väg och kastade med huvudet, bockade och bar sig åt. Jag fick styra in honom i väggen för att få stopp på honom och lugna ner honom. Vi började om med skänkelvikningen lugnt i skritt halva diagonalen. När det verkade gå bra fortsatte vi sista biten i trav, och det gick också jättebra. Ok, nu gjorde vi om det igen. I trav från början. Och oj! Nu visste han vad jag ville. Han trampade under sig, krökte på nacken och flöt iväg i en jättefin skänkelvikning. Vad jag älskar den hästen (när allt fungerar). Vi fick några till sådana övningar som efter ett par tokiga försök, fungerade som tidigare. Men med en PRE håller man inte på och nöter och tjatar. Ett eller ett par lyckade försök, beröm och så går man vidare.

Nu har jag inga ridbilder. Skulle nog inte vilja visa några heller just nu. Vi får se om vi kommer ut i snön och rider någon dag. Då kanske. Sevillano har ju inte haft bett i munnen på hela den här tiden heller. Om en vecka skall vi prova igen. I dag har jag köpt två nya bett. Storlek 10,5 cm. En rak stång och ett tvådelat med fasta ringar, så får vi se vad han tycker om det.

En som jag har varit ute i snön med är i alla fall Svea vår gårdshund, så här kommer bilder på henne i stället. Visst har vi en trollskog?